Det har varit en helg med blandade känslor,
alltifrån ett förfärligt uppvaknande i fredags morse till ett roligt Lisebergsbesök igår.
Fredagsmorgonen hoppar jag, den har "bara" gett oro och bekymmer.
Däremot förgylldes fredagseftermiddagen av ett besök av tre glada "gubbar"
som var ute på nöjestripp och landade här på ett tvådagarsbesök.
(egentligen till sonen)
Tre figurer som kan få vem som helst på gott humör!!
så det blev en eftermiddag, kväll och lördagsförmiddag fylld av skratt, roliga berättelser
och djupa samtal med en glimt i ögat.
Efter en hektisk fredag skulle då äldsta dotter I och jag
ta en avkopplande skogspromenad med våra tre hundar.
Vi hade väl gått 300 meter, då dottern plötsligt hör ett konstigt ljud,
ett flåsande som kommer närmare,
vi vänder oss om och får se en stor mörk hund, en Amstaff,
komma rusande emot oss, med fokus på vår lille Bamse.
Bamse blev snabbt upplyft av dottern medan hunden hoppade och flåsade runt henne.
Så vände han sig mot mig och våra två andra vovvar
och nafsar dom i baken när han kom åt, skällande och visade tänderna.
Jag tror aldrig jag varit så rädd och jag har nog aldrig ropat så högt.
Hunden ger sig inte och inom mig såg jag Blå Stjärnan...
Vi hade våra hundar kopplade, så jag slet som ett djur för att dom inte skulle råka illa ut.
Efter en stund kommer husse springande,
tar sin hund och säger bara, - han är inte farlig - och så går dom.
Inte ens en endaste liten ursäkt.
Hunden och hans husse bor på andra sidan vägen
och hunden brukar rastas utanför den stora obebodda fastigheten som gränsar till vårt,
alltid okopplad.
Hunden har sele med ett handtag, som sitter i nacken, som han hålls i.
Tack och lov, hände inget allvarligt fysiskt,
men psykiskt...jag är livrädd!! och hundarna är rädda!!
men jag får inte visa att jag är rädd, då känner hundarna det, allt måste ju vara som vanligt
och jag vågar inte gå ensam till skogen med hundarna längre... det ställer till det.
Amstaffen har sprungit dessa 300 meter efter oss, inte för att leka, utan för att bråka.
Hunden visade ett tydligt kroppsspråk.
Tänk om hunden nästa gång springer in på vår gård, där våra hundar alltid går okopplade med mig.
Ska vi inte kunna ha det som vanligt längre?
Det bekymrar mig också.
Det var inte heller första gången vi konfronterades,
det har hänt förut, fast då bara kortare stunder.
Jag har absolut inga förutfattade meningar om hundar!!
och jag har absolut inget emot okopplade hundar (det har jag också ibland)
men då måste man ha dem inom synhåll och verkligen ha stenkoll.
Jag vill inte heller med detta väcka debatt om olika hundraser, alla hundar oavsett storlek och ras
kan i helt fel händer bli "små vilddjur";)
Hundar blir det man gör dom till!
Jag har haft både chowchow, leonberger och engelsk cockerspaniel, alla väldigt olika raser med olika temperament och behov, men alla har blivit och fungerat ungefär på samma sätt.
Gener kan man dock inte påverka speciellt mycket.
Dessutom har dotter I och hennes pojkvän en stor hund, en fantastisk hund
av blandningen Boxer/Labrador, som jag ofta umgås med.
Ville bara berätta...hur det snabbt kan ändras, en lugn och skön promenad
blir på några sekunder en skräckupplevelse.
Jag är så rädd.
Någonting roligare...
tavlan som ni ser på bilderna fick jag i present av dotter I.
♥♥♥
Tycker den blev fin på pärlsponten i trappuppgången.
Det är svårt att fota där för ljuset är obefintligt.
En liten tag satt på paketet:)
"Nothing is impossible"
Visst är det så!!
Lördagseftermiddagen tillbringade dotter I och jag på Liseberg!!
åh det var så längesedan och jag blev imponerad av hur fint det var ordnat.
Det är ju superläckert med alla byggnader, gator och små kvarter.
Eftersom jag just nu är ganska dålig i min rygg också så blev det inget åka.
Fast lite äta blev det förståss,
jättegott!!
Och...faktiskt lite chokladvinster också;))
Först vas, sedan skål och till slut dekoration och tork på silverfat.
Bästa och längsta sättet att njuta rosor.
Allt gott!!!
-lisa-
