Tankar...

Orken tog slut, blogglusten försvann, kameran gick sönder

och vårvärmen är borta...åtminstone för nu.

Påminnelser om hur skört vårt liv är har jag också fått vetskap om

och det gör att allting liksom stannar upp och det knyter sig i magen.

Det finns mediciner och behandlingar, tack och lov!

men den inre smärtan och oron, den är svår att bli av med

och har man då ingen att prata och älta med så blir det än värre.

Jag önskar att jag kunde hjälpa...

Att Du kunde ta emot min hjälp, bara så där lite grann... kanske bara mitt öra när Du behöver prata,

svälja lite stolthet och låta allt vara som det var förr...

Men det kan aldrig någonsin bli som förr,

när solen sken från klarblå himmel och Du hade varit i stan och köpt nya skor,

skor med sylvassa klackar och spetsiga tår i en superläcker orange färg.

Då ville jag vara stor, precis som Du, ha fina klänningar med blommor och vida kjolar...

Så kan det aldrig bli igen, det var då och det är fina, underbara minnen

som jag har sparat längst in.

Sedan hände något... jag vet inte vad...och ingenting blev sig någonsin likt igen,

dörren stängdes.

Missförstånd? oförstånd?

Jag vet inte...

Men jag är inte bitter, orkar inte ens vara ledsen för det längre, bara undrande...

och jag finns om Du behöver min hjälp.

Ny kamera har det blivit...

vi håller på att bekanta oss, sakta men säkert:)

Lite har det också hänt vid mitt blivande målarrum,

nya brädor och färg på väggen.

Så sakteliga kommer jag att blogga igen

men var sak får ta sin tid.

Var rädda om varandra!!

Trevlig helg!!